29.5 2014

Om exakt en vecka sitter jag på flyget hem mot Finland, då är mitt utbyte slut. Trots att det skall bli skönt att komma hem och få tid att umgås med nära och kära kan jag inte undgå att känna mig lite matt och ledsen. Jag väntade länge på det här. Känns lite som om jag väntat på det här sen jag var tonåring. På att åka iväg någonstans, helt ensam och pröva på att leva själv i ett annat land för en kort tid. Jag har fantiserat och drömt om hur det skulle vara och målat upp någon slags drömbild i mitt huvud. Jag visste att jag ville åka på utbyte när jag började studera, men jag visste nog inte att jag verkligen skulle genomföra det. Antog liksom att det skulle förbli en dröm. Vet egentligen inte varför, men så var det. Känner inte att jag är av den häftiga och spontana typen och är verkligen inte en av dem som reser jorden runt på egen hand. Kanske var det därför jag inte trodde jag skulle åka, att mitt utbyte inte skulle bli av.

Ändå såg jag detta som något jag ville göra för mig själv, något bara för min skull. Ju närmare femte studie året jag kom desto mer inställd blev jag på att åka. Sen slog jag slag i saken och ansökte. De flesta skulle nog inte i dagens läge kalla ett erasmus utbyte för något "äventyr" eller tycka att det är något speciellt alls att flytta till Holland. Men för mig var det ett ganska stort steg när jag valde att påriktigt ansöka och sen besluta mig för att åka. Ensam. Kommer ihåg att jag ännu i början av Januari var lite osäker på om det faktiskt skulle bli av. Kändes så overkligt på något vis.

Sen kom ändå den dagen och jag satte mig själv i flygplanet. Jag var nervös och väldigt förväntansfull. Jag kände ingen och hade absolut ingen aning om vad de kommande månaderna skulle föra med sig. Jag tyckte verkligen om den känslan.

Nu har fyra och en halv månad gått. Jag hade aldrig ens i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig att dehär fyra månaderna skulle bli såhär bra. Att jag skulle träffa så härliga människor, få se och uppleva nya kulturer och ha så otroligt roligt. Den här våren har jag nog om någonsin förlängt mitt liv så mycket som jag skrattat. Jag hade aldrig heller föreställt mig att tiden skulle gå såhär snabbt. Känns som att jag kom igår och nu sitter jag och funderar på hur jag skall packa.

Jag trodde nog inte att det skulle bli något problem för mig att vara ensam, men ändå är jag förvånad över hur bra det sist och slutligen gick. Jag har fått ett annat slags självförtroende den här våren, nu vet jag att vad som än händer så klarar jag mig ett tag själv om jag måste. Jag kan resa själv. Jag kan skapa nya kontakter själv. Tror att det var något jag ville bevisa för mig själv med att åka på utbyte. Jag har även lärt mig är att världen är FULL av trevliga människor, rådet att man inte skall tala med främlingar stämmer nog inte när man är 25år mera. Jag har såklart träffat folk här i Maastricht men även på hostell, på flygplan och andra platser har spännande diskussioner uppstått bland totala främlingar. Kanske de bland de mest intressanta diskussionerna i mitt liv faktiskt. Såhär är det väl alltid när man reser antar jag, men har inte sett så mycket av det när jag suttit i terkko de senaste fem åren..

Hur lyckat mitt utbyte än har varit så måste det tyvärr ta slut. I början av denna vecka kände jag mig mest ledsen över att lämna allt här och svor över att jag bokat in jobb så snabbt efter att tenten här är över. Det kändes bara väldigt tomt på något sätt. "Jaha, då var det här över". Det som jag sett fram emot så länge tog liksom slut lite för tidigt. Borde kanske stannat mer än ett halvår som någon sa till mig i början av ansökningsprocessen? Men på något sätt tror jag inte att det skulle haft någon skillnad. Slutet och den tomma känslan skulle ändå komma till sist.  Antar att det är känslan som uppkommer när man nått sina mål och genomfört sin utmaning. Måste väl söka nya utmaningar nu då antar jag?

Men innan det har jag fortfarande en vecka kvar att upptäcka och uppleva här innan jag kommer hem. Trots att jag har tent på torsdag tänker jag inte låta den komma i vägen för sista veckan av mitt äventyr, tänker i alla fall hinna besöka Tyskland och kanske Belgien ännu innan jag åker iväg mot Finland och sommarjobbet.

Men nu skall jag sluta filosofera och börja sova.
Godnatt,
Josefine